Redan under Linnés skånska resa 1749 omtalades tama myskankor. Den härstammar från den vilda myskanden Carinia Moscata. Den vanligaste fjäderfärgen är brokigt i  vitt och svart men olika blå varianter har förekommit. Karaktäristiskt är de nakna, röda hudpartierna i ansiktet. Storleksskillnaden är också stor mellan könen, hanen kan vara nästan dubbelt så stor som honan.
Myskankan är inte lika vattensjuk som vanliga ankor och äldre hanar kan bli riktiga badkrukor.


För mera info om myskankan och andra hotade ankor, se svenska lanthönsklubbens hemsida www.kackel.se
Våra myskankor tillhör genbanken.

Info hämtat från:
Genbanker och rasramar av Ronny Olsson
Svenska Lantraser av Håkan Hallander

Våra ankgubbar

Produktiva

Myskankan är produktiv och drar fram stora kullar, 15-20 ällingar är inte ovanligt. Ibland ruvar hon fram ytterligare en kull samma år. De föredrar djupa reden med halm, i det vilda är de hålbyggare och kan bygga bo i trädhål. Med hjälp av klor som de har på simfötterna kan de klättra och hålla sig fast.
En hona kan lägga 50-100 ägg/år. Äggen är vitaktiga och väger 70-80 g.

Myskankans kött är mycket smakligt. Det är mörkt, magert och har en viltsmak. Med tanke på hur produktiva de är ger de verkligen ett gott tillskott på hösten.

Ruvande hona